Jag minns en dag i sommar då han sa något så klokrent så jag brast i hop av skratt. 

 

Vi stolpade, han höll stolpen rädd som attans för att jag skulle dräma till han i stället stolpen när jag svängde i väg med släggan. 

 

Jag hade slagit ner stolpar och var trött som attans och frågade då honom lite halv ilsket: var är de där starka jäkla karlarna när man behöver dem? 

Hampus kollar på min skrattar till och forsätter med ett lende i munnen och säger: de ligger och sover Lina!